GURYONGPO VÄGGMÅLNINGSBY

Vid stranden av Guryongpo i Pohang, i provinsen Norra Gyeongsang, bodde en söt liten haenyeo vid namn Soeun.

Soeun älskade denna by fylld av havets doft innerligt.

Att höra de kraschande vågorna fick hennes hjärta att bulta, och att blicka ut över havet framkallade ett leende på hennes läppar.

Soeuns mormor var den mest kända haenyeon i byn.

Även om hon nu är över hundra år gammal och har slutat dyka, tillbringade hon mer tid med havet än någon annan.

Mormor höll Soeuns hand och lärde henne namnen på varje havsvarelse.

Mormor berättade alltid historier som denna om havet. Tack vare henne blev Soeun lätt vän med havet.

Soeun var känd i hela byn som ett livligt barn.
Trots att hon fortfarande var ung var hon inte rädd för vattnet, och hennes ögon brukade glittra som stjärnor när hon hörde berättelser om havet.

Men djupt inne i Soeuns hjärta fanns det alltid en olöst nyfikenhet.

Det berodde på legenden som byns äldste brukade samlas för att berätta under nätter då havsbrisen blev lugn och månskenet lyste.

"För länge sedan, på en stormig dag, försökte tio drakar stiga upp till himlen från havet framför oss.
Men en dök tillbaka ner i havet, och endast nio nådde himlen.
Det är därför vår by blev känd som Guryongpo, de nio drakarnas hamn.
Efter att drakarna stigit upp och stormen lagt sig, sträckte sig en vacker regnbåge över himlen."

De vuxna berättade denna legend som om det vore något att skryta om, men för Soeun lät det inte som något annat än en drömlik, mystisk saga.

Så Soeun brukade ofta mumla för sig själv.

’Varför dök en drake tillbaka ner i havet?
Kan det finnas en anledning?’

Sedan en dag rasade en våldsam storm, precis som dagen i legenden.
Åskan dånade och blixtarna slog hela natten lång.

Nästa morgon slutade regnet. Varmt solljus kikade fram genom molnen, och en vacker regnbåge skimrade över havet.

I samma ögonblick som hon såg regnbågen bar Soeuns fotsteg henne mot havet.

”Havet måste vara kristallklart just nu!”
Med ett bultande hjärta tog hon ett djupt andetag och dök ner i havet.

När hon simmade genom vattnet fångade en ljusstråle hennes blick mellan vågorna.

När hon simmade närmare såg Soeun något som svagt glödde.
Det var inte ett snäckskal eller en färgglad korall, utan en stor, äggformad pärla.

Vad är detta? Den ser ut som en sten, men också som en enorm pärla!'
Den stora pärlan hade en blåaktig ton, och när den rörde vid hennes fingertoppar flödade en varm energi genom henne.

När Soeun försiktigt placerade pärlan i sitt nät bultade hennes hjärta vilt.

Hon höll nätet hårt för att inte tappa pärlan och kom upp till ytan.

Soeun var känd i hela byn

som ett livligt barn.
Trots att hon fortfarande var ung var hon inte rädd för vattnet,
och hennes ögon brukade glittra som stjärnor

varje gång hon hörde berättelser om havet.

Men djupt inne i Soeuns hjärta
fanns alltid en olöst nyfikenhet.

På nätter när havsbrisen blev lugn

och månskenet lyste,
var det på grund av legenden som byns äldste

samlades för att berätta.

"För länge sedan, på en stormig dag, försökte tio drakar
stiga upp till himlen från havet framför oss.
Men en dök tillbaka ner i havet,
och endast nio steg upp till himlen.
Det är därför byn kom att kallas

Niodrakshamnen, Guryongpo.
Efter att drakarna stigit upp och stormen lagt sig,
välvde sig en vacker regnbåge över himlen."

De vuxna berättade den legenden

som om det vore något att vara stolt över,
men för Soeun lät det inte som något mer än

en drömlik och mystisk saga.

Så Soeun brukade ofta mumla för sig själv.

'Varför dök en drake tillbaka ner i havet?
Kan det finnas en anledning?'

Och sedan, när hon samlade mod, dök hon ner i havet!

Den första som närmade sig Soeun var en klumpfisk.

Medan den vaggade sin breda, platta kropp och drev makligt framåt, öppnade klumpfisken långsamt munnen, likt en vis man från havet.

”Hej, lilla Haenyeo?”
”Åh, det är en klumpfisk.”

”Guryong berättade för mig i en dröm att jag skulle hjälpa dig, så jag kom upp till ytan.”
”Jag behöver också träffa Guryong. Kan du hjälpa mig?”

Klumpfisken blinkade med sina stora ögon och nickade.

”Vi havsvänner kan inte bara hjälpa människor. Endast om du löser det vi ger dig kan vi hjälpa dig. För att nå Guryong måste du passera genom den där klippporten. Vill du försöka?”
”Självklart! Jag måste absolut gå.”

Soeun närmade sig klippporten, guidad av klumpfisken.
Dessa ord var inristade i klippporten.

<”Vad är klumpfiskens internationella namn?”>

Efter att ha passerat genom klippporten,

delade sig stigen i två.

Den ena ledde in i en djup, mörk skog av tång,

medan den andra var blockerad av ett stadigt musselformat lås.

Tvekande över vilken väg hon skulle ta,

läste Soeun skylten vid vägskälet.

Skrivet på den fanns en gåta.

<“När vintern kommer, vilka är vi som får nya kläder och nya namn?”>

Soeun stirrade intensivt på skylten och lutade på huvudet.

“Byter man kläder på vintern? Vad i hela världen betyder det?”

Just då rusade en silvrig våg mot henne.

Hundratals sillar virvlade runt Soeun,

medan deras stjärtar fladdrade.

Sillen med de långa öronen längst fram flinade och viskade.

“Lilla Haenyeo, vad bekymrar dig?”

Soeun simmade länge tills den silverfärgade stigen försvann.
Sedan dök en by fylld med abalone och tång upp.

En abalone stack försiktigt ut huvudet ur sitt skal.

”Soeun, vi har väntat på dig. Guryong berättade för oss.”
”Just det! Jag kom för att träffa Guryong.”

”Då måste du passera genom den här byn.
Men du kan inte bara gå rakt igenom.
Endast människor som verkligen känner till havet kan passera genom vår by.
Nu, vill du lösa en gåta?”
”Självklart!”

Abalonen talade långsamt, i takt med vågorna.

”Jag klamrar mig fast vid klippor för att leva.
Men vilket verktyg används för att bända loss oss?”

Hur djupt hade hon gått?
Plötsligt började havsvågorna virvla som en malström.

”Ah!”

Soeun klamrade sig fast vid fiskenätet,
men den våldsamma strömmen svepte bort henne, och hennes krafter avtog.

Det var då det hände.
En lång, mjuk arm gled mot henne och omfamnade Soeun försiktigt.
Det var den långörade bläckfisken som gömde sig som en sten.
Medan den långsamt avslöjade sin karmosinröda kropp, talade bläckfisken med en låg, vänlig röst.

”Lilla Haenyeo, är du okej?

Det var en virvel i havet som nästan slukade dig nyss.”
”Tack så mycket, bläckfisk.
Om det inte vore för dig hade jag varit i stora problem.”

”Verkligen? Jag vill också träffa Guryong snabbt.”
”Då måste vi först fly från denna labyrintliknande plats.
Först då kan vi nå dit där det inte finns några virvlar.
Om du litar på mig, vill du följa med mig?”

Bläckfisken sträckte ut en av sina långa armar mot Soeun.

Soeun tvekade ett ögonblick,

sedan tog hon ett stadigt tag om den mjuka bläckfiskarmen.

”Håll i dig nu.
För att träffa Guryong måste vi gå till grottan.
Jag tar dig dit.”

Och så, hand i hand,

simmade de två genom labyrinten mot grottan.

Slutligen kom vi fram till den blå grottan

där Guryong bodde.
Inuti grottan var det bländande

som om stjärnor öste ner,

och snäckor och koraller klamrade sig fast vid varje vägg,

vilket gjorde den lika magnifik som ett juvelpalats.

När Soeun tvekade ett ögonblick vid ingången,

föll en stor skugga framför henne.
Det var valen, grottans väktare.

"Du har arbetat hårt för att komma så här långt,
lilla Haenyeo. Jag är valen som vaktar denna grotta."

Valens röst var djup och vänlig.
Och den genljöd.

“Var kan då Guryong finnas?
Jag har med mig den önskauppfyllande pärlan.”

Valen log och tittade på pärlan.

“Du kan träffa Guryong

i den djupaste delen av denna grotta. Följ efter mig.”

Soeun kände sig lite rädd för den mörka, vidsträckta grottan.

Precis när hon tvekade att gå djupare in,

krusade sig vågorna och hon hörde någon närma sig.

“Hur kom du hit?”

När hon vände sig om såg hon en klumpfisk, en sill,

en abalone och en bläckfisk som rusade mot henne.