GURYONGPO VÄGGMÅLNINGSBY

Vid stranden av Guryongpo i Pohang, Gyeongsangbuk-do, bodde en söt liten haenyeo som hette Soeun.

Soeun älskade denna by som var fylld av doften av havet.

När hon hörde vågornas brus fick hon hjärtklappning och när hon tittade ut över havet log hon.

Soeuns mormor var den mest berömda haenyeo i byn.
Även om hon hade slutat dyka efter att ha fyllt hundra år hade hon tillbringat mer tid med havet än någon annan.

Mormor tog Soeun i handen och lärde henne namnen på varje havsvarelse, en efter en.

Mormor berättade alltid historier om havet på det här sättet. Tack vare henne blev Soeun lätt vän med havet.

Soeun var känd i hela byn som ett temperamentsfullt barn. Trots att hon fortfarande var ung var hon inte rädd för vattnet, och hennes ögon glittrade som stjärnor när hon hörde berättelser om havet.

Men djupt inne i Soeuns hjärta fanns det alltid en olöst nyfikenhet.

Det berodde på den legend som byns äldste brukade samlas för att berätta på kvällar när havsbrisen blev lugn och månskenet lyste.

"För länge sedan, under en stormig dag, försökte tio drakar stiga upp till himlen från havet framför oss. Men en av dem störtade tillbaka i havet och bara nio nådde upp till himlen. Det var därför vår by blev känd som Guryongpo, de nio drakarnas hamn. Efter att drakarna hade stigit upp och stormen lagt sig, sträckte sig en vacker regnbåge över himlen."

De vuxna berättade denna legend som om det var något att skryta med, men för Soeun lät det inte som något annat än en drömlik, mystisk berättelse.

Så Soeun brukade ofta mumla för sig själv.

"Varför dök en drake tillbaka ner i havet?
Kan det finnas en anledning?

Så en dag rasade en våldsam storm, precis som den dagen i legenden.
Åskan dundrade och blixtarna blixtrade hela natten lång.

Nästa morgon slutade det regna. Varmt solljus tittade fram genom molnen och en vacker regnbåge skimrade över havet.

I samma ögonblick som hon såg regnbågen förde Soeuns fotspår henne mot havet.

"Havet måste vara kristallklart just nu!"
Med fladdrande hjärta tog hon ett djupt andetag och kastade sig ut i havet.

När hon simmade genom vattnet fångade en ljusstråle hennes blick mellan vågorna.

Soeun simmade närmare och såg något svagt lysande. Det var inte en snäcka eller en färgglad korall, utan en stor äggformad pärla.

Vad är det här för något? Det ser ut som en sten, men också som en enorm pärla! Den stora pärlan hade en blåaktig nyans, och när den rörde vid hennes fingertoppar strömmade en varm energi genom henne.

Soeuns hjärta bultade vilt medan hon försiktigt placerade pärlan i sitt nät.

Hon höll nätet hårt för att inte tappa pärlan och dök upp till ytan.

Soeun var känd i hela byn som ett temperamentsfullt barn.
Trots att hon fortfarande var ung var hon inte rädd för vattnet, och hennes ögon glittrade som stjärnor när hon hörde berättelser om havet.

Men djupt inne i Soeuns hjärta fanns det alltid en olöst nyfikenhet.

Det berodde på den legend som byns äldste brukade samlas för att berätta på kvällar när havsbrisen blev lugn och månskenet lyste.

"För länge sedan, under en stormig dag, försökte tio drakar stiga upp till himlen från havet framför oss. Men en av dem störtade tillbaka i havet och bara nio nådde upp till himlen. Det var därför vår by kom att kallas Guryongpo, de nio drakarnas hamn. Efter att drakarna hade stigit upp och stormen lagt sig, sträckte sig en vacker regnbåge över himlen."

De vuxna berättade stolt denna legend, men för Soeun lät det inte som något annat än en drömlik, mystisk berättelse.

Så Soeun brukade ofta mumla för sig själv.

"Varför dök en drake tillbaka ner i havet?
Kan det finnas en anledning?

Och sedan samlade hon mod och kastade sig ut i havet!

Efter att ha passerat genom stenporten delade sig vägen i två. Den ena ledde in i en djup, mörk skog av sjögräs, medan den andra blockerades av ett robust musselformat lås.

Soeun tvekade över vilken väg han skulle gå och läste skylten vid förgreningen.

På den fanns en gåta skriven.

<"När vintern kommer, vilka är vi då som får nya kläder och nya namn?">

Soeun stirrade intensivt på skylten och lade huvudet på sned.

"Kläder byts på vintern? Vad i hela friden kan det betyda?"

Just då rusade en silvrig våg mot henne. Hundratals sillar virvlade runt Soeun med fladdrande stjärtar. Sillen med de långa öronen längst fram flinade och viskade.

"Lilla Haenyeo, vad är det som bekymrar dig?"

Soeun simmade länge tills den silverfärgade stigen försvann.
Då dök en by fylld med abalone och sjögräs upp.

En abalone stack försiktigt ut huvudet ur sitt skal.

"Soeun, vi har väntat på dig. Guryong berättade för oss."
"'Just det! Jag kom för att träffa Guryong.'"

"Då måste du passera genom den här byn.
Men du kan inte bara gå igenom.
Endast människor som verkligen känner till havet kan passera genom vår by.
Vill ni nu lösa en gåta?"
"Självklart!"

Abalonen talade långsamt, i takt med vågorna.

"Jag klamrar mig fast vid klippor för att överleva.
Men vad är det för verktyg som används för att bända loss oss?"

Hur djupt hade hon sjunkit?
Plötsligt började havsvågorna virvla som en bubbelpool.

"Ah!"

Soeun klamrade sig fast vid fiskenätet,
men den starka strömmen svepte iväg henne och hennes styrka avtog.

Det var då det hände.
En lång, mjuk arm gled mot henne och omfamnade försiktigt Soeun.
Det var den långörade bläckfisken som gömde sig som en klippa.
Bläckfisken visade långsamt upp sin purpurröda kropp och talade med en låg, vänlig röst.

"Lilla Haenyeo, är du okej?
Det var en virvel i havet som nästan svalde dig alldeles nyss."
"Tack så mycket, bläckfisken.
Om det inte vore för dig, skulle jag ha varit i stora problem."

"Verkligen? Jag vill också träffa Guryong snabbt."
"Då måste vi först ta oss ut ur den här labyrintliknande platsen.
Först då kan vi nå dit där det inte finns några virvlar.
Om du litar på mig, följer du då med mig?"

Bläckfisken sträckte ut en av sina långa armar mot Soeun.

Soeun tvekade ett ögonblick, men tog sedan ett fast grepp om bläckfiskens mjuka arm.

"Håll nu i dig ordentligt.
För att träffa Guryong måste vi gå till grottan.
Jag ska ta dig dit."

Och så simmade de två, med varandra i händerna, genom labyrinten mot grottan.

Till slut kom vi fram till den blå grottan där Guryong bodde.
Inne i grottan var det bländande som om stjärnor regnade ner, och snäckor och koraller klängde sig fast vid varje vägg, vilket gjorde den lika magnifik som ett juvelerat palats.

När Soeun tvekade en kort stund vid ingången föll en stor skugga framför henne.
Det var valen, grottans väktare.

Du har jobbat hårt för att komma så här långt,
lilla Haenyeo. Jag är valen som vaktar den här grottan."

Valens röst var djup och vänlig.
Och den gav eko.

"Var kan då Guryong vara?
Jag tog med den önskande pärlan."

Valen log och tittade på pärlan.

"Du kan möta Guryong i den djupaste delen av den här grottan. Följ med mig."

Soeun kände sig lite rädd för den mörka, vidsträckta grottan.

Just som hon tvekade att gå djupare in, krusade sig vågorna och hon hörde någon närma sig.

"Hur kom du hit?"

När hon vände sig om såg hon en solfisk, en sill, en abalone och en bläckfisk rusa mot henne.